Texts / Galleri .l.p. | David Helander

Ett konstnärligt samarbete mellan två konstnärer och ett utforskande av länken dem emellan. Samarbetet utforskar begreppen:

Detta utifrån nuets möjligheter och begränsningar. Projektet tar sin utgångspunkt i mötet mellan två konstnärer från två generationer, med olika uttryck och erfarenheter.

Konstnär född 1938 i Huskvarna, Småland. Flyttade till Stockholm för att studera på konstfack och konsthögskolan under sent 1950-tal och 1960-talet.

David Helander är född 1968 i Stockholm. Han började på Gerlesborgsskolan i Stockholm 1998, studerade sedan vid Konsthögskolan i Umeå 2000-2005.

David Helander och Kurt Sundén har ett unikt samarbete och en speciell konstnärlig kommunikation. Deras samarbetes plattform är samtida men trevar sig ledigt tillbaka i historien. Dessa två bildkonstnärer har flera återfunna tidpunkter gemensamt och åtskilliga förenande standplatser. Utställningen låter betraktaren möta dem på flera av dessa. Tillsammans allena.

Hur man än presenterar Kurt Sundéns produktion, och diger är den, så visar urvalet hur konstnärer kan ha skilda stigar som löper parallellt och som interagerar under ett utsträckt konstliv. Vissa av dem leder tydligt framåt, andra är kortare och ytterligare en del går till synes snirkligt runt i parken. Jag tänker på Sundéns målning av en park vid Eriksdalsbadet. Att se och höra Sundén tillsammans med Helander åskådliggör bägge konstnärernas bredd och utveckling. Båda konstnärerna har särpräglade stilar men också en anspråkslös öppenhet i seende. I Sundéns mer abstrakta verk ser vi exempelvis abstraktioner som i organiska ramar bjuder både på en lekfullhet och en stramhet, vilka kommer från ett ihärdigt sökande. Ett envetet sätt att närma sig naturen. Ett efterforskande kring organiska, strukturella mönster, vägar in till det ogripbara. Ett rent sökande efter ordningens återkommande former. Bildernas sekvenser uppfattar jag som självständiga ändock tidsenliga. Det stora i det lilla. Världen bakom.

David Helanders ickeföreställande bilder känns båda samtida och otidsenliga på en gång. Välavvägt genomarbetade mellanslag. Spontana solitärer. Förankrade. Jag hittar ofta svärta i Helanders verk, smärta, melankoli och sorg. Helander är i sin ton hoppfull och optimistisk. Men alltjämt ödmjuk inför stunders allvar. Det som jobbats fram långsamt förtjänar att upplevas långsamt. En dominant känsla genomförd med sparsmakade färger, begränsningen ger möjligheter, till subtil plötslighet. Svärtan hos Helander lägger sig framför som en sorgefilt. I de flesta bilder kommer det svarta, mörkaste naturligt bakom de ljusa taniga, glesa färgerna. Dessa partier har inte så att säga mejslats fram för att ligga jämte de svarta fälten. Det vill säga Helander ändrar framför/bakom-ordningen på i sina bilder dynamik. Han måste helt enkelt arbeta avsiktligt med detta, men är det därför svärtan lägger sig just så? På ett kanske genomtänkt melankoliskt manér. Tongivande. I moll.

Världens realitet återfinns i den typ av arbetarskildringar som Sundén inflätat i sin produktion. Dessa är så viktiga och denna röst och detta öga närvarande under 1900-talet. Sundéns skildringar av detta har en given plats i konsthistorien. De bilder som Sundén visar här, har både stillhet och livfullhet men de är aldrig stumma, människorna är aldrig statister och platserna aldrig omformulerade eller icke inmutade. Arbetarens kropp som skulptural maskin.

Målningen av parken vid Eriksdalsbadet griper en som ett centralt verk. Egentligen för hela utställningen. Den leder oss bestämt in i panoramat, men bara chimärt. Miljön är en plats som inte leder en vidare utan vi får själva navigera bland fotstegen och de eviga träden. Detta att bjudas in men sedan blockeras, just så blicken får styra sökande omkring återkommer i Sundéns målningar.

Genom bredden i Helander och Sundéns verk skildras flera historier av 1900-talet. Det dokumentära, det politiska, den dagliga flykten från närvaron som observatör. Man är aldrig helt ljudlös som observatör inte helt osynlig som åhörare, och sällan helt overklig som medskapare av platsen som tillfällig konstruktion. Påtaglig osynlig närvaro i platsens otid. Vi leds in i bilder men kommer inte givet vidare, utan får se oss om i bilden, ägna oss åt platsens oavbrutna mellantid.

Vi får skilja Sundéns och Helanders bilder åt stundom. Detta blir påtagligt i Sunne-serien. Helanders bilder hör hemma både i det långsamma och i det tysta. Bilderna är så tysta som om man är på fel sida om glaset, ytan eller verkligheten. Långsamheten blir jag avundsjuk på. Bilderna får mogna och smaksättas i ett tempo som inte ens är märkbart. Tystheten i Sunnesviten är så overklig som när något oerhört inträffat, något otänkbart. Men det har det inte gjort. Är det någon som ser mig, som vakar över mig? Above only sky? I Helanders foton är avsaknaden av detta smärtsamt påtaglig. Det finns inget där. Allt av intresse är det man inte ser i dessa bilder det vill säga det som sker kring den som tagit bilden. Ändå är inte bilderna per se ointressanta, tvärsom. Tomheten i bilderna gör att betraktaren själv måste söka i sin erfarenhetsbank efter vad som skall finnas eller vad vi inte ser men som ändå är. Resan börjar i Sunne. Kan vi känna igen oss här? I Sunnes, oändliga stillhet. Det ständigt närvarande. Enorm tomhet. Overklig. Vad hände i det ögonblick som fick Helander att först blicka upp. Kände han smärta, kände han på livets stumhet, rykte han sig ur närvaron, för en kort stunds ändlösa skådan?

Sundén och Helanders platser är allas platser. De har bara temporärt öppnat upp dem för oss. Men de har inte knuffat upp en stel grind och lett oss in på en utstakad led. De tar oss bara in i en miljö som kräver att vi orienterar oss själva. Det handlar inte om att vi ska vara bekväma på den plats som konstnärerna äger, utan platsens ägo bekantar sig istället med oss som den vill. Fåfängt letar vi efter det där stället att överblicka helheten från. Men vi får bara glimar, några ögonblick, återkommande brottsstycken. Innan platsen förefaller transformeras till någon annans, men ständigt förblir den sin egen.

I videon ”Nära” av David Helander finns ingenting som är nära. Det finns ett staket, en himmel och en snödriva; ljusspåret av ett flygplan långt borta och skymten av ett tågtak som snabbt skär förbi. Enligt tidtabell, regelbundna avgångar, däremellan: ingenting. Så man blir stående, mellan nyfikenhet och tomhet. Snart kommer väl poängen, tänker man, och i väntan på händelsen som ska förklara vad det är man tittar på försjunker man i sig själv. Blir varse precis hur det luktar på den där platsen där pendeltåget just har visslat förbi och efterlämnat en doft av skavt stål; hur det knastrar av snön under sulan när man byter tyngdpunkt från det ena benet till det andra. Vad väntar jag på? Jag känner igen den här situationen, den är ingenting man brukar fästa sig vid. Den påminner på ett obehagligt sätt om min egen obeslutsamhet, eller rastlöshet, eller kanske om jag väntar lite till, om en spänd förväntan. En både välkänd och tillfällig episod, som att vara på tillfälligt besök?

”All situations in life have been and will remain temporary visits. I move from one unique context to another. All situations are temporary.”

I textverket ”Like a visit” svarar 25 personer på vad det är att vara på tillfälligt besök. Svaren formar sig till korta reflektioner kring vad det är att höra hemma, att känna sig inkluderad och att göras till en betraktare. Bestäms det av oss eller av situationen? I ännu en video har Helander med kameraögat fixerat en snöig landsväg omgärdad av granskog. Det enda som visar att det inte rör sig om en stillbild är att en bil passerar, sen en fotgängare med hund. Återigen undrar man vad man ska fästa sig vid. Sådär i förbigående plockar Helander upp mellanrummen mellan det vi brukar tillmäta verklig betydelse. Kanske är det här det egentligen händer?

Stockholm en dag i april. En man går med en livboj över Västerbron. Han går fram och tillbaka i 12 timmar. Han håller vakt. Jakob Avenius-Anckarsvärds ”Not on My Watch” är en videodokumentation av en performance. Den kom sig ur att han varje dag åkte buss över bron till jobbet på S:t Görans psykiatriska klinik. På avdelningen finns det ofta självmordsbenägna patienter och personalen kunde ibland påpeka att det vore bra om ingen dog under just deras pass. Signalerar det en hoppfull situation eller en förtvivlad? Samma ambivalens finns i fotoserien ”Compositum” som börjar med bilden av blomsterhandeln utanför Skogskyrkogården i Stockholm. Sedan närbilder på blomsterarrangemang, vårdslösa drivor av förbrukade kransar, komposthögar, mull. Blommornas livslängd från butik till soptunna är knappt en dag. Efter begravningcermonin och kremering passerar de raskt en kedja av återvinningsstationer.

Om Helander inväntar mellanrummen, pauserna, verkar Anckarsvärd staka ut hållpunkterna: härifrån till dit, inte här, kanske där. Skulpturen ”Rite of Passage” utgörs av de förkolnade resterna av en träbro i naturlig skala. Består riten i handlingen att försöka ta sig över? Första steget skulle få hela konstruktionen att smulas sönder. Bron ser ut som något som hade kunnat stå på ett fält med gulnat gräs och berett väg över en smal bäck. Den är ganska brant och inte vidare stadig. Nu står den här som en rest av något, eller ett förslag till en omöjlig handling. Och det är väl så de känns, kristillstånden då passageriterna verkligen behövs. Det enda som krävs är en handling, en omöjlig handling.

Janna Holmstedt, 2006

The temporary

The temporary: how does one define it? A coincidence is easier to explain. A random chain of events that cant be entirely controlled creates a coincidence.

David Helander

There is plenty of time for reflection in David Helanders sensitive works. One of the reasons is the method he often uses: blending moving images with photographic stills in video works. The pauses that halt the tempo thus come naturally, and the mind is given open space in which to wander away and contemplate. Another reason is of course the content itself, which is narrated with an uncommon thoughtfulness. In a piece sush as Som besök ( Like Visiting ), a sculptural dimension to the three projections used is also added: a pile of paper lies in the middle of the roomon which different sentences about being a temporary visitor are projected. These are all quotes from a survey commissioned earlier by David Helander, where emotional answers such as Confusion a state of the unreal, anxiety of separation, it is like at home, but at the same time completly different. I look for faces I recognice, but dont know any more how they look like. were collected and later displayed. What does it really mean to be a visitor, someone present on a temporary basis somewhere? What is it about it that makes the situation especially delicate?

The video projections where film and still images are shown simultaneously portray, first, whats left of a feast some beavers had in the deep forests of Sweden. The animals have carved spectacular patterns in the trees with their powerful teeth. And then another film portrays the endlessly flowing water from a stream. Birds are singing, a stream close by makes murmuring sounds, and it is a beautiful spring/summer day. It feels like on knows the place already, like one has been at that particular place some time ago - a remembrance of a site occurs. What happened here? A meeting took place here, to be sure. How many of them were they? How did they interact with one another? Why did they give up, disappear, and make for another spot? How large are these animals that can do such impressive damage to such large trees anyway? What difference does the concept of time make? An extraordinary number of questions come to mind while watching, and an atmosphere of calm and privacy dwells in the room. Complexity lurks in the room.

Power Ekroth

Dispatched, 2005

Existentiellt livsdrama / Uppsala Nya Tidning

Intelligent och tänkvärt gestaltar David Helander och Jakob Avenius-Anckarsvärd det mänskliga livets villkor i sin gemensamma utställning på Teatergalleriet, Skriver Cristina Karlshamn.

Det är två ytterst välutbildade konstnärer som inleder vårens verksamhet vid Teatergalleriet i Uppsala. David Helander gick förra året ut Konsthögskolan i Umeå och har även studier på Gerlesborgskolan på sin meritlista. Jakob Avenius-Anckarsvärd har fått sin konstnärliga utbildning såväl i Sverige som utomlands, bland annat på Glasgow School of Art. Tillsammans har de redan förut genomfört flera utställningar, men för Uppsalas del är det första gången.
Passage är till sin karaktär en sparsmakad utställning med ett fåtal verk som frånolika utgångspunkter och med skilda tekniker och uttryckssätt gestaltar det samlade temat. Jag läser titeln i första hand som ett existentiellt konstaterande om det mänskliga livet som en tillfällig passage mellan icke-existensen före födelsen och icke-varandet efter döden. Däremellan livet.

Hur gestaltar man ett så abstrakt och samtidigt så elementärt mänskligt villkor? De båda konstnärerna gör det med såväl rörlig bild som fristående skulptur, stillbilder och videolooper. Jakob Avenius-Anckarsvärds svartmålade träbro är den mest explicita gestaltningen av denna livsresa, som sträcker sig från intet till intet. Utställd mitt i rummet är den en vilsekommen solitär som med starkt uttryck förmår ge kropp åt tillvarons bräcklighet. Lika explicit och nästan smärtsamt påträngande fungerar konstnärens fotosvit Compositum. Serien sträcker sig från kyrkogårdens blomsterhandel till blomsterprakten på kistan och vid gravstenen till sopcontainern och slutligen komposten där prakten förvandlats till mylla. Tydligare är det svårt att förmedla känslan av livets korthet: här med blommor som tecken för det förgängliga livet.

David Helanders DVD från ett vintrigt landskap där själva händelselösheten är laddad med frågor, väntan och förväntan, är ett annat långsammare och mer eftertänksamt sätt att formulera sig kring liknande frågor. Fascinerad stannar jag framför monitorn och inväntar ivrigt de små tecken på livs i form av avlägsna strålkastarljus eller ljudet från ett passerande fordon, dolt för kameran. Lika plötsligt som det dyker upp försvinner det in i den vintriga gråheten.
En vinterväg i solljus där endast den svaga vindrörelsen i träden visar att det rör sig om en videoloop, inte en stillbild, ändras tillfälligt när en bil eller en gångtrafikant passerar och försvinner. Också det verket är signerat Helander, medan Avenius-Anckarsvärd är mannen bakom den stora videoloopen Not on my watch. Filmen visar konstnärens tolvtimmarsperformance, vandrande med en livboj under armen över Västerbron i syfte att förhindra eventuella självmordskandidater från att verkställa sina planer. Bron som annars är den perfekta metaforen för passagen, förvandlas här till ett åtminstone tillfälligt fredat område där konstnären håller vakt. Sammantaget ger Helanders och Avenius-Anckarsvärds verk en lika mångtydig som anslående gestalt åt det existentiella tillstånd som kallas livet. En fenomenalt intelligent och tänkvärd utställning, med vilken Teatergalleriet ånyo befäster sin särställning i det uppsaliensiska konstlivet.

Cristina Karlstam

Uppsala nya tidning

2006